Lodjur

Lodjur

Lodjur är Europas största kattdjur och är, med sitt säregna utseende, ett av de mest omtalade rovdjuren i Skandinavien. Mest kända är de förstås för sina tofsbeprydda öron samt sin vackra, prickiga päls. Lodjuren har korta kroppar och långa ben – de blir sällan mycket längre än en meter långa och står ofta 60 till 70 centimeter över marken. Hannarna väger 20-30 kg och honorna 15-20 kg. Lodjur finns inte bara i svenska skogar, utan även i Finland och, i mindre utsträckning, i Norge. Lodjurssvansar är kortare än de flesta andra kattdjurs, men har en lika viktig funktion – de hjälper djuren att hålla balansen och bidrar till deras graciösa rörelsemönster.

Lodjur är fridlysta

Lodjuret är en av de ”stora fem” rovdjuren i Sverige – de andra är vargen, björnen, järven och människan. Historiskt fanns lodjuret från Atlanten ända till Sibirien, men människans utbredning och jakt har gjort det svårare för lodjuren att klara sig. Jakten på lodjur drevs av en efterfrågan på den vackra pälsen, men minst lika förödande för arten var jakten på dess typiska bytesdjur, som älgar och rådjur. Arten har historiskt sett varit fridlyst – från 1927 till 1942 – och en rad olika åtgärder har satts in under det senaste århundradet för att säkra artens fortlevnad. I omgångar har jaktsäsongen på lodjuren kraftigt begränsats.

Numer är all handel med lodjurspälsar förbjudet i hela världen, men det sker fortfarande en omfattande illegal jakt. Under 1980-talet fanns det, ett tag så lite som, 200 individer i Sverige, men till följd av en aktiv fredningspolitik har beståndet nu ökat till 1200-1300 djur. Du kan stöta på dessa kattdjur i hela Sverige, med undantag för Gotland och Öland. De är dock vanligast i de mellersta och norra delarna av landet. Lodjur kan ibland vara ett problem för renhjordar, men inte i samma utsträckning som hundar och vargar. Arten sprider sig också sakta söderut och har, på senare år, setts i både Småland och Halland.

Den självständiga jägaren

Lodjur liknar mer björnar än vargar på så vis att de inte lever i flock. En lodjursfamilj består vanligen av en hona samt en till två ungar. Honorna kan visserligen föda upp till fyra ungar per graviditet, men det är vanligt att inte alla överlever de första månaderna. När ungarna blir stora nog, söker de upp ett eget revir. Lodjuren lever heller inte i par – en hane och en hona har ofta närliggande och överlappande, men i stort sett skilda, revir och träffas endast för att para sig. Två vuxna djur av samma kön delar aldrig revir, det leder endast till konkurrens.

Lodjur finns i hela Sverige

Lodjuren föredrar bergiga skogsområden och väljer ofta ut en stor sten eller klippa för att övervaka sitt område som kan bestå av runt 10 000 hektar. Lodjuret tvekar inte att försvara sitt revir mot andra lodjur vilket de gör genom att doftmarkera träd och stenar för att visa sitt herravälde. Djuren återanvänder ofta samma rutter genom skogarna, och de smala stigarna som då uppstår kallas i folkmun för lodjursväxlar. De är ensamjägare och spårar sitt byte med hjälp av hörsel, lukt och syn – i svagt ljus ser lodjuret nästan sex gånger bättre än vad vi människor gör. De är kända för att döda sina bytesdjur med ett starkt bett i halsen eller nacken. Lodjuren blir vanligen 12 till 14 år gamla, även om det äldsta kända lodjuret blev 17 år. Lodjur i fångenskap blir sällan så gamla.

Lodjuret är Europas lejon

Trots att lodjur en gång har funnits i stora delar av Europa, är de idag hotade varför det är viktigt att bekämpa den tjuvjakt på lodjur som fortfarande förekommer i Sverige. Köp aldrig lodjursskinn som inte är märkta med mikrochip och rapportera misstänkt tjuvjakt till polisen. Med sitt slående utseende är det skygga lodjuret Europas lejon – en vacker symbol för den vilda och otämjda naturen. Liksom vargen, har lodjuret hamnat i en svår sits där staten försöker ta hänsyn till artens behov, till rennäringens rätt till skydd samt till privata jägares önskan att få jaga – lodjurets framtid är en politisk fråga och vi kan bara hoppas att arten finns kvar om femtio år.